* (En esta misma página, justo abajo, tienes una versión en español de este artículo)

Enligt wikipedia är ordet Utopi , "ett tänkt idealsamhälle, som kan ta många former. Det finns till exempel ekonomiska utopier, religiösa utopier, ekologiska utopier, politiska utopier” och så vidare i all oändlighet. Wikepedia fortsätter att förklara en massa nosens kring ordet utopi och min hjärna börjar leva sitt eget liv där en massa ord far huller om buller. Genom bruset av ord lyckas jag höra Salvador Allendes lugna stämma. Rösten som jag minns från min barndom, som sa att "Ni skall veta att förr eller senare, troligen förr, kommer breda avenyer att öppna sig på nytt, där den nya människan kommer att gå framåt för att bygga ett bättre samhälle".

När man som jag har växt upp med Allendes tal och i tidig ålder lärt sig att när familjen äter middag så är det till tonerna av Quillapayun som sjunger att ”ett enat folk kan aldrig bli besegrat”, kan det tyckas konstigt att jag då och då får god lust att kasta in handduken. Säga tack för mig nu är det jag som äter det blå pillret och börjar se klassklyftor som en del av det naturliga i vårt samhälle, att den utopi som jag har fått med modersmjölken, den om det klasslösa samhället, kan dra dit pepparn växer och stanna där för evigt.

När conchasumadre demokraterna kom in i riksdagen och Alliansen återigen, fick det svenska folkets förtroende att riva ner vårt välfärdssamhälle i fyra år till, hamnade jag i en rejäl svacka. Jag tänkte, era jävlar ni förtjänar inte bättre, det är rätt åt er att vi mer och mer går mot en Chicago-boys (läs fanatisk marknadsliberals) våta dröm eller snart genomförda utopi. Och som om det inte vore nog har ni även valt att rösta in ett parti som definierar svenskheten till hur mycket man gestikulerar med händerna när man pratar.

Jag satt där i soffan och såg på resultaten arg som ett bi och sa högt -Nu kastar jag in handduken nu slutar jag bry mig. Nu skall jag fan svälja inte bara ett blått piller utan två! Men precis när jag uttalat detta börjar min hjärna mata mig med bilder på martyrerna i Chicago 1886, som massakrerades för att demonstrerat för rätten till 8 timmars arbetsdag. På Stokely Carmichael, på Angela Davis, på Camillo Torres, men framför allt så envisades hjärnan med att skicka minnen från det att jag var liten och familjen samlades runt middagsbordet. Då mamma och mina syskon talade om FMLN i el Salvador, om Tupamaros i Uruguay och historien om min far. Mannen som inte bara hade en utopi utan verkligen försökte förverkliga den trots att han hade hela den repressiva chilenska diktaturapparaten mot sig och var så att säga i ganska stort underläge. Han som av la DINA ansågs vara ett så pass stort hot att de eliminerade honom i ett bakhåll. Det är då det slår mig att med de generna är det omöjligt att kasta in handduken, det bara går inte. Jag kommer alltid att välja det röda pillret trots att detta kommer att innebära att se samhället i all sin fulhet och att det nog skulle vara bekvämare att kasta sig i avgrunden av förljugenhet och omedvetenhet om det som händer runt om kring oss.

Det går även upp för mig att detta är det främsta skället till varför jag går upp tidigt på 1 maj varje år för att närvara vi hyllningen av de spanienfrivilliga och sjunga internationalen. När jag står där med näven i luften och mumlar brukar jag fnissa inombords åt min klyschighet och åt minnet av att jag som tioåring drömde om att bli ihop med en spanienfrivillig när jag blev stor. Ända tills jag kom på att åldersskillnaden var i kategorin - du skulle kunna vara min morfar eller till och med min mammas morfar. Jag verkar behöva denna rit för det är då jag förnyar mi compromiso, om att en annan värld är möjlig. Att jag verkligen inte bara skall tro utan aktivt kämpa för ” un mundo donde quepan muchos mundos”. I år skall jag även högtidligt lova att detta inte är året jag kastar in handduken och tar det blå pillret. Utan fortsätta att tro på det Allende sa - att förr eller senare - troligen förr - kommer breda avenyer att öppna sig på nytt, där den nya människan kommer att gå framåt för att bygga ett bättre samhälle.

El Kabezanegra

Según Wikipedia una Utopía es “Una sociedad ideal que se puede designar de diferentes formas. Existen por ejemplo las utopías económicas, las utopías religiosas, las ecológicas y las utopías políticas”. El texto del computador comienza a latear mi cerebro y empieza a tomar vida propia. La palabra utopía rebota como pelota de ping pon en mi cráneo. Entre la avalancha de palabras e imágenes logro distinguir la voz serena del Compañero Presidente, quien me ha seguido desde la tierna infancia y durante muchas etapas de la vida: “Sigan ustedes sabiendo que, mucho más temprano que tarde, de nuevo se abrirán las grandes alamedas por donde pase el hombre libre, para construir una sociedad mejor”.

Cuando uno como yo ha crecido con el discurso de Allende desde temprana edad -junto con el Venceremos de Quilapayún como música de fondo en cada cena familiar-, puede parecer extraño sentir en ciertas ocasiones unas incontrolables ganas de mandar todo a la mierda. Filo con todo, me tomo la píldora azul y comienzo a ver las diferencias de clase como la wueá más normal de esta sociedad, y esa utopía que mi madre me dio con la leche materna, la de la igualdad de clases, bueno justo esa, mandarla a la punta del cerro y que se quede clavada allí para siempre.

Cuando los demócratas conchesumadre entraron al parlamento sueco y los derechistas de la alianza nuevamente recibieron la confianza del pueblo sueco de seguir desbaratando nuestra sociedad del bienestar por cuatro años más, caí en una depresión y pensé: wueones, se merecen esto, se merecen que estemos a punto de vivir en la fantasía idílica de un chicagoboy o mejor dicho la utopía de estos wueones hecha realidad. Ya más encima ahora tenemos un grupo de idiotas racistas en el parlamento que no saben dónde están parados.

Ahí sentada en el sillón con la mierda hirviendo en voz alta dije – Ahora sí, ahora sí que mando todo a la cresta, desde hoy no estoy ni ahí. Me voy a tomar no solo una sino dos píldoras azules. Y me importa un bledo si se me atragantan en la garganta. Pero al pronunciar estas palabras en voz alta algo sumamente extraño sucedió. Mi cabeza comenzó a bombardearme con imágenes de los mártires de Chicago de 1886, quienes fueron masacrados por manifestar por el derecho a una jornada laboral de ocho horas. Por mi mente pasaron las caras de Stokely Carmichael, de la Angela Davis y Camilo Torres.

Pero más que nada mi cerebro no cesaba de mandarme recuerdos de cuando yo era niña y estábamos sentados alrededor de la mesa. Al ritmo del “Venceremos”, mi vieja y mis hermanos hablaban sobre el FMLN en El Salvador, los Tupamaros en Uruguay y la historia de mi padre. El hombre quien no solo tuvo una utopía sino que con todos los medios necesarios trató de realizarla. Y esto a pesar de que tenía todo el aparato represivo de la dictadura chilena contra sí. Una desventaja mucho más grande que la de David contra Goliat. Pero aun así, o mejor dicho por esta razón, la DINA lo consideró un riesgo peligroso y fue ejecutado por agentes de dicha organización en un falso enfrentamiento en 1976. Es en este instante cuando recuerdo el asesinato de mi viejo, cuando entiendo que con estos genes es imposible mandar todo a la mierda. No puedo, no sólo por la sangre que llevo en mis venas sino por el legado y el compromiso que él y muchos antes que él nos dejaron. Comprendo que siempre voy a elegir la píldora roja aunque esto signifique ver toda la ridiculez de esta sociedad.

También queda claro que esta es la razón principal por la cual me levanto temprano cada 1 de mayo para asistir al recordatorio de los brigadistas internacionales en España y cantar la Internacional. Cuando estoy ahí con el puño en el aire, acostumbro sonreír cuando pienso en un anhelo que tenía cuando era chica, cuando soñaba con ser novia de un brigadista republicano. Hasta que me di cuenta de que la diferencia de edad sería tan grande que el supuesto novio podría ser mi abuelo o incluso abuelo de mi madre. Pero necesito este rito porque es mi forma de renovar mi compromiso, mi compromiso de seguir creyendo que otro mundo es posible. Y más que nada que no basta con creer sino que hay que luchar por "un mundo donde quepan muchos mundos". Este año también haré la solemne promesa de que este no será el año en que mande todo a la cresta y me tome la píldora azul. Por el contrario, seguiré creyendo en las palabras del Compañero Presidente - que, mucho más temprano que tarde, de nuevo se abrirán las grandes alamedas por donde pase el hombre libre, para construir una sociedad mejor”.