Enligt wikipedia är ordet Utopi , "ett tänkt idealsamhälle, som kan ta många former. Det finns till exempel ekonomiska utopier, religiösa utopier, ekologiska utopier, politiska utopier” och så vidare i all oändlighet. Wikepedia fortsätter att förklara en massa nosens kring ordet utopi och min hjärna börjar leva sitt eget liv där en massa ord far huller om buller. Genom bruset av ord lyckas jag höra Salvador Allendes lugna stämma. Rösten som jag minns från min barndom, som sa att "Ni skall veta att förr eller senare, troligen förr, kommer breda avenyer att öppna sig på nytt, där den nya människan kommer att gå framåt för att bygga ett bättre samhälle".
När man som jag har växt upp med Allendes tal och i tidig ålder lärt sig att när familjen äter middag så är det till tonerna av Quillapayun som sjunger att ”ett enat folk kan aldrig bli besegrat”, kan det tyckas konstigt att jag då och då får god lust att kasta in handduken. Säga tack för mig nu är det jag som äter det blå pillret och börjar se klassklyftor som en del av det naturliga i vårt samhälle, att den utopi som jag har fått med modersmjölken, den om det klasslösa samhället, kan dra dit pepparn växer och stanna där för evigt.
När conchasumadre demokraterna kom in i riksdagen och Alliansen återigen, fick det svenska folkets förtroende att riva ner vårt välfärdssamhälle i fyra år till, hamnade jag i en rejäl svacka. Jag tänkte, era jävlar ni förtjänar inte bättre, det är rätt åt er att vi mer och mer går mot en Chicago-boys (läs fanatisk marknadsliberals) våta dröm eller snart genomförda utopi. Och som om det inte vore nog har ni även valt att rösta in ett parti som definierar svenskheten till hur mycket man gestikulerar med händerna när man pratar.
Jag satt där i soffan och såg på resultaten arg som ett bi och sa högt -Nu kastar jag in handduken nu slutar jag bry mig. Nu skall jag fan svälja inte bara ett blått piller utan två! Men precis när jag uttalat detta börjar min hjärna mata mig med bilder på martyrerna i Chicago 1886, som massakrerades för att demonstrerat för rätten till 8 timmars arbetsdag. På Stokely Carmichael, på Angela Davis, på Camillo Torres, men framför allt så envisades hjärnan med att skicka minnen från det att jag var liten och familjen samlades runt middagsbordet. Då mamma och mina syskon talade om FMLN i el Salvador, om Tupamaros i Uruguay och historien om min far. Mannen som inte bara hade en utopi utan verkligen försökte förverkliga den trots att han hade hela den repressiva chilenska diktaturapparaten mot sig och var så att säga i ganska stort underläge. Han som av la DINA ansågs vara ett så pass stort hot att de eliminerade honom i ett bakhåll. Det är då det slår mig att med de generna är det omöjligt att kasta in handduken, det bara går inte. Jag kommer alltid att välja det röda pillret trots att detta kommer att innebära att se samhället i all sin fulhet och att det nog skulle vara bekvämare att kasta sig i avgrunden av förljugenhet och omedvetenhet om det som händer runt om kring oss.
Det går även upp för mig att detta är det främsta skället till varför jag går upp tidigt på 1 maj varje år för att närvara vi hyllningen av de spanienfrivilliga och sjunga internationalen. När jag står där med näven i luften och mumlar brukar jag fnissa inombords åt min klyschighet och åt minnet av att jag som tioåring drömde om att bli ihop med en spanienfrivillig när jag blev stor. Ända tills jag kom på att åldersskillnaden var i kategorin - du skulle kunna vara min morfar eller till och med min mammas morfar. Jag verkar behöva denna rit för det är då jag förnyar mi compromiso, om att en annan värld är möjlig. Att jag verkligen inte bara skall tro utan aktivt kämpa för ” un mundo donde quepan muchos mundos”. I år skall jag även högtidligt lova att detta inte är året jag kastar in handduken och tar det blå pillret. Utan fortsätta att tro på det Allende sa - att förr eller senare - troligen förr - kommer breda avenyer att öppna sig på nytt, där den nya människan kommer att gå framåt för att bygga ett bättre samhälle.
El Kabezanegra